Giorgio Corona

Giorgio Corona var aldrig den sortens anfallare som byggde sin karriär på tv-kameror, reklamkampanjer eller perfekta highlights. Han tillhörde inte de stora arenorna eller de skinande omslagen. Han tillhörde snarare radioreferat som brusade genom öppna köksfönster i Kalabrien och på Sicilien med vinden och syrsorna som fond. Söndagseftermiddagar där människor lutade sig fram över kaffekoppar och väntade på att höra hans namn nämnas igen.

De långa stegen såg nästan klumpiga ut, tills man plötsligt märkte att han redan var förbi sin försvarare. Strumporna högt uppdragna. Byxorna uppkavlade. Det solbrända ansiktet och håret som fladdrade när han vände upp mot mål.

För supportrarna blev han snabbt mer än bara en målskytt. Han blev ett löfte. Ett bevis på att deras lilla klubb, deras slitna stadion och deras stad fortfarande betydde någonting i den italienska fotbollen.

När Giorgio Corona stod längst fram med nummer 9 på ryggen kändes fotbollen enklare. Som om matcher kunde vinnas bara genom att lyfta in bollen i straffområdet och låta honom göra resten. Och ofta var det nästan så. En studs, en axel, ett volleyskott taget utan att tänka och plötsligt låg bollen i nät.

För människorna i Catanzaro, Messina och Catania var han inte bara en anfallare. Han blev själva bilden av sydländsk fotboll: hunger, stolthet och envishet.

Han gjorde 262 mål under karriären men tillbringade nästan hela sitt liv långt från rampljuset. Bara en enda säsong i Serie A. Resten av åren spelades i divisioner där kamerorna sällan dök upp och där vissa matcher idag bara lever kvar i människors berättelser.

Och kanske är det just därför historierna om honom blivit större med tiden.

Det finns fortfarande supportrar som svär på att de såg honom göra mål från mittplan. Andra berättar om bicycletor som verkade trotsa fysiken. Ingen vet längre exakt hur målen såg ut. Det spelar ingen roll heller. Det är så myter överlever.

Han föddes i Palermo, bland trånga gator och slitna planer där nästan varje pojke drömde om fotboll. Där lärde han sig spelet innan han lärde sig något annat. Inte genom akademier eller taktiska analyser, utan genom asfalt, grus och kamp.

Karriären tog fart sent. När många andra redan slagit igenom jobbade Corona fortfarande på restaurang samtidigt som han spelade i amatördivisionerna. Veckorna fylldes av arbete och träning, helgerna av matcher. Det gav honom en annan sorts relation till fotbollen. För honom var spelet aldrig något självklart.

Kanske var det därför supportrarna älskade honom så mycket. Han hade aldrig den där distansen som ofta uppstår kring professionella spelare. Han uppfattades fortfarande som en av dem. Som någon som visste vad arbete betydde.

Det märktes i allt. Han köpte hus till familjen istället för dyra bilar och smycken. Han pratade hellre om sin tro och sina föräldrar än om sig själv. I spelargången rörde han alltid vid sitt krucifix innan han gick ut till match.

Giorgio Corona tillhörde också en nästan utdöd sorts italiensk anfallare, den som formades mer av instinkt än av akademier. När man ser de gamla filmerna känns det som att han spelar på känsla snarare än system. Försvararna visste aldrig om han skulle skjuta direkt, trycka sig fram med kroppen eller bara fortsätta driva bollen tills någon vek undan.

Även när han nådde Serie A spelade han fortfarande som mannen från Serie C och Serie D. Samma uppkavlade byxor. Samma kompromisslösa spelstil. Samma hunger i varje duell.

Och kanske var det just därför människor älskade honom så mycket. I en tid när italiensk fotboll allt mer började handla om taktik, fysiktester och perfekta presskonferenser såg Corona fortfarande ut som någon man kunde stöta på utanför en bar i Palermo några timmar före avspark.

Överallt där han spelade lämnade han samma avtryck efter sig.

I Catanzaro blev han nästan en religiös figur. Barn växte upp med hans namn på ryggen. På barerna runt stadion berättar äldre supportrar fortfarande historier om honom timmar före avspark. Inte bara om målen, utan om sättet han spelade på, som om varje boll kunde vara den sista han någonsin skulle få.

Efter matcher stannade han ofta kvar länge utanför stadion och pratade med supportrarna. För många i södern blev han därför något större än bara en målskytt. Han blev symbolen för idén att man inte behövde komma från rätt familj, rätt akademi eller rätt stad för att skapa sig ett namn. Det räckte att fortsätta kämpa.

När han till slut nådde Serie A med Catania hade han redan fyllt 32 år. Hans första och enda säsong i Serie A.

I debuten i Serie A gör han mål direkt. Volley borta mot Cagliari. Sedan springer han iväg med byxorna uppkavlade och tungan ute, som en gatufotbollsspelare som råkat hamna på den största scenen i landet.

Det kändes nästan som om hela södern sprang med honom i det ögonblicket.

Och kanske är det därför Giorgio Corona fortfarande lever kvar i människors minnen. Inte för att han var perfekt. Utan för att han aldrig försökte vara något annat än sig själv.

En spelare från södern som gjorde mål i alla serier.

7 mål i Serie A.

44 mål i Serie B.

130 mål i Serie C.

80 mål i lägre divisioner.

Han fick aldrig representera sin hjärtas klubb, Palermo. Men hans son, Giacomo, spelar i skrivande stund för Palermo. 13 inhopp har det blivit i år för honom och han spelar precis som sin pappa, anfallare. Vi får se om han kan göra ett lika stort intryck på fotbollen i södra Italien som ”Re Giorgio”.

/Emil Gidlöf