Filippo Raciti

När dagens första solstrålar spred sig längs Etnas sluttningar och när havet bredvid så sakta vaknade till liv kändes det som att att det skulle blir en vanlig dag, en dag som alla andra på Sicilien, inte att dagen skulle komma att bli en av de allra viktigaste i den italienska fotbollens långa historia, att precis allt efteråt skulle ställas på sin spets. Att allt skulle komma att förändras.

Det var en vanlig fredagskväll på Sicilien. Ett derby. En match mellan två klubbar som ligger bara några mil från varandra men som bär på decennier av rivalitet, stolthet och sociala motsättningar.

Catania mot Palermo. Derby di Sicilia. 2 februari 2007

En match som borde ha handlat om fotboll men när kvällen var över hade resultatet blivit nästan oviktigt. En polis var död. Tusentals människor hade flytt från en arena fylld av rök och panik och italiensk fotboll tvingades ställa sig den fråga som man under lång tid försökt undvika, hur sporten som landet älskade så mycket kunde hamna här där den nu befann sig..

Svaret fanns inte att finna i bara i just den här kvällen såklart, det finns i decennierna innan och för att förstå varför Filippo Racitis död blev en sådan chock måste man förstå vad italiensk fotboll hade varit innan dess.

Under lång tid var italienska arenor inte bara platser där matcher spelades. De var sociala scener.

Fotbollsstadion var en av få platser där människor från olika delar av samhället samlades med samma symbol framför sig. Klubben var inte bara ett lag. Den var en identitet.

I ett land där regioner, städer och politiska motsättningar alltid varit starka blev fotbollen ett språk och på läktarna föddes något som skulle förändra europeisk supporterkultur för alltid. Ultras.

Den italienska ultrarörelsen växte fram under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Den hämtade inspiration från politiska rörelser, ungdomskultur och arbetarklassens organisering.

Supportrar ville inte längre bara vara åskådare. De ville vara en del av föreställningen.

De skapade sånger. Banderoller. Flaggor. Koreografier.

De byggde identiteter bakom målen. Kurvorna blev arenornas hjärtan och själ. Dess identitet. Dess lungor.

Det finns en anledning till att italienska ultras under 1980- och 1990-talet blev en förebild för supportrar över hela Europa. Ingen annanstans fanns samma visuella kraft.

När en italiensk kurva fylldes av tusentals människor som sjöng samtidigt, med enorma banderoller över hela läktaren, var det en form av organiserad passion som nästan liknade teater.

I Milano på San Siro. I Rom på Olimpico. I Genua på Marassi. I Neapel på San Paolo. I Turin. I Florens. På Sicilien.

Det var en kultur byggd på tillhörighet och stolthet men samma egenskaper som gjorde ultrasrörelsen stark, gjorde den också väldigt svår att kontrollera.

Organisationen. Lojaliteten. Gruppidentiteten. Den absoluta känslan av “vi mot dem”.

Med tiden förändrades vissa delar av rörelsen och den politiska radikaliteten ökade i flera grupper.

Relationen till polisen blev allt mer konfliktfylld och våldet började för vissa grupper bli en del av identiteten. Inte överallt och inte för alla, men tillräckligt ofta och hos många för att problemet inte längre kunde ignoreras och till slut blev våldet normaliserat

Italiensk fotboll under 1980- och 1990-talet var världens mest prestigefyllda och bästa liga men bakom stjärnorna på planen fanns också en annan verklighet, det var en tid då konflikter mellan rivaliserande grupper ofta sågs som en naturlig del av matchdagen.

Polisinsatserna var stora. Bortaresor kunde vara militära operationer. Våldsamheter omfamnade matchdagarna.

Samhällets relation till problemet var dock väldigt komplicerad för ultras var inte bara ett säkerhetsproblem utan samtidigt en kraft som klubbarna behövde då de skapade atmosfären och fyllde läktarna, stod för identiteten och kraften laget och klubben behövde och många klubbar hade och har fortsatt därför en ganska ambivalent relation till sina mest organiserade grupper.

Man vill ha deras stöd men man vill inte ta ansvar för deras beteende.

På Sicilien fick denna dynamik ytterligare en dimension, Catania och Palermo är inte bara två fotbollsklubbar. De representerar två städer med otroligt starka egna identiteter.

Palermo, öns största stad, politiskt och ekonomiskt centrum.

Catania, en stad med en annan själ – mer öppen mot östkusten, präglad av Etna och en stark lokal stolthet.

Rivaliteten hade funnits länge men fick under 2000-talet nytt liv då Catania återvände till Serie A efter många år i de lägre divisionerna samtidigt som Palermo hade byggt ett ambitiöst projekt under president Maurizio Zamparini och blivit en etablerad kraft i italiensk toppfotboll.

Derbyt blev därför mer än bara en match, den blev samtidigt en symbolisk kamp om Siciliens fotbollsmässiga identitet och stolthet.

Samtidigt befann sig hela italienska fotbollen under en period av förändring. Serie A hade fortfarande enorm prestige men problemen hopade sig och Calciopoli hade skakat hela systemet, identiteten och kanske främst självbilden.

Klubbar ifrågasattes. Domare ifrågasattes. Trovärdigheten var skadad och som inte det var nog så fanns det samtidigt på läktarna ett annat problem som hade vuxit under många år. Säkerheten.

Italien hade länge försökt hantera huliganism genom polisnärvaro och hårdare straff, men hade inte byggt samma moderna arenakultur som exempelvis England gjorde efter 1980-talets katastrofer där de lyckades kväva både huliganism såväl som kulturen i sin helhet.

I Italien var och är många arenor väldigt gamla. Säkerhetssystemen ojämna.

Relationen mellan polis och supportrar präglades ofta av ömsesidig misstänksamhet och det var i denna miljö som matchen mellan Catania och Palermo skulle spelas.

Redan före avspark fanns tecken på att matchen skulle bli problematisk.

Det var inte bara en vanlig rivalmatch., det var ett derby där känslorna hade byggts upp under lång tid.

Biljetthantering. Säkerhetsplanering. Bortasektioner. Polisnärvaro. Allt blev en del av en större fråga och planering.

På kvällen den 2 februari samlades tiotusentals människor kring Stadio Angelo Massimino. De gick för att se fotboll men bevittnade ett skifte. Vad den var och vad den dagen efter blev. Det finns alltid en stund före en katastrof då allt fortfarande ser normalt ut, vilket kanske är just det som gör ögonblicket efteråt så svårt att förstå.

Människor går fortfarande in genom grindarna. De köper kaffe. De letar efter sina platser. De träffar vänner de sett på samma läktare i tjugo år. De sjunger de första ramsorna. De diskuterar laguppställningen. Ingen vet ännu att kvällen kommer att bli ett före och ett efter.

Stadio Angelo Massimino ligger mitt i Catania, inklämd mellan stadens varma gator och byggnader.

Det är inte en modern arena byggd för en ny kommersiell fotboll. Det är en gammal italiensk fotbollsplats, en sådan arena som mer än allt annat verkligen känns som en del av staden.

Det är också en arena där historien sitter i väggarna. Här hade generationer av supportrar byggt sin identitet.

Under många år hade italienska fotbollsmyndigheter byggt sitt säkerhetssystem kring en idé, att hålla ordning genom kontroll. Stora polisstyrkor. Avspärrningar. Eskorter och kontroller.

Men problemet var att systemet ofta behandlade varje match som ett potentiellt slagfält snarare än att försöka förändra själva kulturen runt våldet.

Polisen såg ofta ultras som organiserade hot, ultras såg ofta polisen som en motståndare och mellan dessa två grupper hade en märklig relation utvecklats där båda visste hur den andra fungerade.

Båda förväntade sig konflikt och ofta var själva konflikten en del av ritualen vilket är en farlig situation, för när en konflikt blir förväntad börjar människor förbereda sig för den.

Catanias supportrar fyllde staden. Palermos supportrar anlände under strikt bevakning.

Mörkret föll över Massimino. Strålkastarna tändes och sångerna började så sakta eka över arenan.

Matchen i sig var intensiv. Palermo var ett väldigt starkt och dominerande lag medan Catania samtidigt alltid varit ett mycket svårslaget hemmalag.

När Palermo tog ledningen och matchen närmade sig sitt slut ökade spänningen ytterligare.

Mellan grupper av supportrar. Mellan supportrar och polis.

Och det avgörande skulle inte ske på planen. Det skulle ske utanför.

Efter matchen började situationen eskalera. Fyrverkerier och bengaler överallt. Stenar kastades. Polisen försökte kontrollera situationen mellan hemma- och bortasupportrar. Tårgas användes.

Men i en gammal arena där läktare och omgivande områden ligger tätt samman skapas enorma problem när rök och tårgas sprids. Människor fick svårt att andas, total panik uppstod och när kontrollen försvinner i en stor folkmassa kan sekunder förändra allt.

Det som började som en klassisk italiensk läktarkonflikt utvecklades till något mycket större.

Mitt i detta fanns Filippo Raciti, en 38 år gammal polisinspektör. Gift. Tvåbarnsfar. I en situation där polisens uppgift var att skapa ordning i ett kaos som redan hade börjat.

Detaljerna kring de exakta händelserna den kvällen skulle senare bli föremål för omfattande juridiska processer och olika tolkningar men det som ingen kunde ifrågasätta var resultatet.

En bomb expolderade. En polisman föll och timmar senare var han död.

Nyheten spreds snabbt. Först lokalt, sedan nationellt och internationellt.

Det som hade varit ett derby på Sicilien blev plötsligt en fråga om hela Italiens relation till fotboll.

Det fanns ingen möjlighet att längre säga att våldet bara var ett marginellt problem, det fanns ingen möjlighet att fortsätta behandla det som en olycklig del av passionen.

För nu hade passionen krävt ett människoliv.

Det kanske mest betydelsefulla med Racitis död var inte bara tragedin i sig utan att den förstörde en ganska bekväm illusion. Under lång tid hade många i italiensk fotboll accepterat att ultras kunde vara både klubbens själ samtidigt dess problem. Att samma personer som skapade den fantastiska atmosfären på läktarna också kunde vara de som hotade säkerheten och att man fick vara okej med det ena så länge man fick det andra.

Att våldet var något som gick att kontrollera, snarare än något som måste förändras.

Den 2 februari 2007 bröts dock den balansen och efter den kvällen skulle italiensk fotboll aldrig riktigt bli densamma.

Raciti hade arbetat inom polisen i många år och som så många andra poliser som arbetar kring fotboll var hans uppgift paradoxal. Han skulle möjliggöra festen och samtidigt stå mellan två grupper som betraktade varandra som fiender.

I den italienska fotbollens historia har relationen mellan ultras och polis alltid varit komplicerad där polisen för ultras, representerade staten. En auktoritet utanför deras egen värld.

Under de följande dagarna var känslan i landet en blandning av sorg och ilska.

Filippo Racitis begravning blev en nationell händelse där politiker och fotbollens högsta representanter deltog. Där landets spelare och tränare uttryckte sin sorg och bakom ceremonierna växte en insikt om att det här var något som inte kunde hanteras som man hanterat saker tidigare.

Italien hade försökt kontrollera problemet genom gradvisa förändringar men efter Raciti fanns inte längre tålamodet för långsamma lösningar och den italienska fotbollen stoppades. Matcher sköts upp. Arenorna tystnade, vilket var ett ovanligt beslut i ett land där fotbollen fungerar som en nationell religion, och just därför blev signalen väldigt stark. Staten och fotbollsförbundet ville visa att något hade passerat en gräns.

Det var inte längre möjligt att behandla våldet som en del av spelet.

Men tragedier förändrar inte automatiskt kulturer, de skapar ett ögonblick av klarhet. Sedan kommer det svåra och långa arbetet att genomföra och att förändra, på riktigt.

För problemet hade som sagt inte skapats den kvällen. Det hade byggts under många år men exploderade till slut i Catania.

En kultur där våld accepterades som en del av passionen genom klubbar som hade haft svårt att konfrontera sina egna mest extrema grupper och genom en stat som länge försökt hantera symptomen snarare än orsakerna.

Racitis död blev därför inte bara en tragedi. Den blev ett bokslut.

När italiensk fotboll återvände efter stoppet var den inte samma sport. Regler skulle förändras. Arenor skulle förändras. Relationen mellan klubbar, supportrar och polis skulle förändras.

Men den största förändringen var kanske mental, för första gången hade hela landet tvingats erkänna att den gamla modellen inte längre fungerade och den italienska fotbollens mörkaste kväll hade också blivit början på en ny era.

Efter februari 2007 började staten närma sig fotbollen på ett helt annat sätt.

Det handlade inte längre bara om att förhindra slagsmål, det handlade om att omforma hela matchdagen. Arenor. Biljetter. Säkerhet. Ansvar. Relationen mellan klubbar och supportrar. Allt skulle omprövas vilket var början på en process som skulle förändra den italienska fotbollen mer än någon annan händelse under modern tid.

När de första matcherna återupptogs efter stoppet såg fotbollen annorlunda ut. Vissa arenor kunde inte öppnas eftersom de inte uppfyllde nya säkerhetskrav. Vissa matcher spelades inför tomma läktare. Vissa bortaföljen begränsades. Den italienska fotbollen gick över en natt från att försöka hantera läktarkulturen till att försöka reglera den vilket de till viss del lyckades med även om det skedde till priset av något annat.

Den spontana relationen mellan klubb och supporter och den gamla känslan av att en matchdag var en del av stadens liv. Den fria, ibland kaotiska, men också unika italienska läktarkulturen.

Många supportrar upplevde att staten inte bara hade tagit kontroll över våldet, den hade också tagit kontroll över själva upplevelsen.

Den första stora förändringen kom genom Decreto Amato, efter den dåvarande inrikesministern Giuliano Amato.

Det var inte bara en ny lagtext, det var ett nytt sätt att tänka kring fotboll.

Tidigare hade säkerheten på arenorna ofta byggt på en modell där polisen hade huvudansvaret.

Nu flyttades en del av ansvaret över till klubbarna. De skulle själva vara ansvariga för att skapa säkrare arrangemang vilket innebar,

• hårdare krav på arenornas säkerhetsstandard

• tydligare separering av supportergrupper

• bättre övervakningssystem

• fler säkerhetsansvariga på klubbarna

• större kontroll över biljettförsäljning

En förändring som på många sätt påminde om den utveckling som skett i England efter 1980-talets katastrofer. Arenan skulle inte längre bara vara en plats där matchen spelades, den skulle vara en kontrollerad offentlig miljö.

En av de största frågorna handlade om vem som skulle ansvara för ordningen.

Tidigare var den italienska modellen mycket poliscentrerad där stora grupper av poliser placerades runt arenorna. Vid högriskmatcher kunde hela områden förvandlas till säkerhetszoner men erfarenheten visade att ren närvaro inte löste problemet. En polisuniform skapade inte automatiskt trygghet, i vissa fall skapade den snarare ytterligare konfrontation.

Efter 2007 började Italien därför utveckla ett mer modernt säkerhetssystem.

Klubbarna fick större ansvar. Stewardsystemet byggdes ut. Övervakning och identifiering blev viktigare.

Den gamla italienska arenan var en plats där människor samlades. Den nya arenan skulle vara en plats där rörelser kunde följas.

Biljetter blev personliga. Kameraövervakning blev viktigare. Entréer kontrollerades hårdare. Supportergruppernas rörelser kartlades mer noggrant.

Om man kan identifiera människor, kan man också identifiera ansvar.

Om man kan identifiera ansvar, kan man minska anonymiteten och anonymiteten hade länge varit en av de saker som gjorde organiserade våldsamma grupper svåra att kontrollera.

Ett av de viktigaste verktygen i Italiens kamp mot fotbollsrelaterat våld var DASPO - Divieto di Accedere alle Manifestazioni Sportive. Ett förbud mot att gå på sportevenemang.

Systemet fanns redan före 2007, men efter Racitis död förstärktes det kraftigt. Tanken var att staten skulle kunna agera innan en individ dömdes för ett allvarligt brott, om någon ansågs utgöra en risk kunde personen förbjudas från arenor under obegränsad tid.

Det var effektivt och hade en tydlig avskräckande effekt men det skapade också en långvarig debatt. Kritiker menade att staten fick mycket stora befogenheter, var gick gränsen mellan förebyggande säkerhet och kollektiv bestraffning?

Hur mycket kontroll kan en stat utöva innan den förändrar själva kulturen den försöker skydda?

Frågor som skulle följa italiensk fotboll under många år.

Efter Racitis död blev också två institutioner allt viktigare:

Osservatorio Nazionale sulle Manifestazioni Sportive och CASMS (Comitato di Analisi per la Sicurezza delle Manifestazioni Sportive).

Deras uppgift var att analysera riskerna kring matcher, inte bara efter att problem uppstått utan även innan.

Matcher klassificerades efter risknivå. Vissa bortaresor begränsades. Vissa matcher spelades helt utan bortasupportrar. Vissa arenor stängdes.

Det var en helt ny logik där man gick från att i retroaktiv anda planera för hur man skulle lösa problemen när de uppstod till att förebygga dem genom kartläggning och begränsningar.

Den kanske mest synliga effekten efter Raciti var de tomma arenorna, när Serie A återupptogs spelades flera matcher inför reducerad publik eller helt utan supportrar.

Det var en märklig syn.

Italiensk fotboll, som under årtionden byggt mycket av sin identitet kring sina läktare, hade plötsligt förlorat en del av sitt viktigaste kännetecken.

De stora kurvorna var tysta. Inga banderoller. Inga stora koreografier. Inga tusentals röster som sjöng..

Det var säkrare. Men det var annorlunda och där började en av den italienska fotbollens största diskussioner - hade man räddat fotbollen eller hade man förändrat den till något annat?

För ultrasgrupperna var förändringarna efter 2007 inte bara en fråga om säkerhet, många såg det som en attack på deras existens. De menade att staten använde Racitis död som anledning att genomföra förändringar som gick långt utöver våldsbekämpning.

Biljettkontroller. Identifiering. Övervakning. Begränsningar av rörelsefriheten.

Allt detta sågs av vissa grupper som ett försök att göra supportrar till konsumenter snarare än deltagare och den gamla relationen mellan kurvan och klubben började förändras.

Samtidigt gick det inte att förneka att ultrasvärlden själv stod inför en kris, Racitis död tvingade även många inom supporterkulturen att ställa obekväma frågor. Vad var egentligen gränsen mellan passion och våld? När hade rivalitet blivit hat? När hade motståndaren slutat vara en annan supporter och blivit en fiende?

Det fanns ultrasgrupper som försökte distansera sig från våldet, andra fortsatte se konflikten med staten som den centrala kampen och efter 2007 blev den italienska kurvan därför mer splittrad än tidigare.

Det ironiska var att förändringarna kom samtidigt som italiensk fotboll redan hade börjat förlora sin tidigare position. Serie A var inte längre den självklara bästa ligan i världen. Premier League växte ekonomiskt. Arenorna i Italien var gamla. Publiksiffrorna sjönk.

Och mitt i denna kris försökte landet samtidigt göra sina arenor säkrare, vilket skapade en märklig situation. Italien ville modernisera fotbollen men moderniseringen handlade först och främst om kontroll. Inte om upplevelsen.

Under decennier hade den italienska fotbollskulturen byggt på en idé som nästan var motsatsen till den moderna sportens utveckling.

Supportern var inte en kund. Supportern var en del av klubben. Han eller hon tillhörde en plats. En kurva. En historia. Ett kollektiv. En familj.

Men efter 2007 började staten och fotbollens institutioner röra sig i en annan riktning. För att skapa säkerhet behövde man skapa kontroll och för att skapa kontroll behövde man veta vem som fanns på arenan.

2009 introducerades Tessera del Tifoso.

Officiellt var syftet tydligt, att skapa en säkrare och mer kontrollerad fotbollsmiljö.

Kortet skulle fungera som ett slags supporter-ID och det kopplade biljetter och bortaresor till individuella personer. Den som hade kortet skulle lättare kunna köpa biljetter till bortamatcher och delta i organiserade supporterresor.

Tanken var att skilja mellan den vanliga supportern och de personer som ansågs utgöra en säkerhetsrisk.

I teorin var modellen enkel.

Identifiera de goda. Isolera de dåliga.

I praktiken blev frågan dock otroligt mycket mer komplicerad. För många ultrasgrupper representerade Tessera del Tifoso något mycket större än ett plastkort, det blev en symbol för en förändrad relation mellan staten och fotbollen.

Under lång tid hade ultras sett sig själva som fotbollens mest lojala anhängare. De hade följt klubben i decennier och rest över hela landet. Stått på läktarna oavsett resultat.

För dem var problemet inte att staten ville stoppa våld, problemet var att alla supportrar började behandlas som potentiella problem vilket såklart skapade en känsla av kollektiv misstanke.

Den vanliga supportern fick bära konsekvenserna av en minoritets handlingar och introduktionen av denna förändring upplevdes av de allra flesta supportrar som väldigt konfrontativ.

Runt om i Europa började klubbarna röra sig mot en mer kommersiell modell. Supportrar blev kunder. Arenor blev evenemangsplatser.

Många ultrasgrupper motsatte sig Tessera del Tifoso och gör det fortfarande än idag.

Inte av praktiska skäl, utan ideologiska. De såg den och ser den som ett intrång i den traditionella läktarkulturen. En supporter som tidigare kunde köpa en biljett, resa med sina vänner och följa sitt lag skulle nu registreras och kontrolleras.

För grupper som byggt hela sin identitet kring självständighet från klubbar och myndigheter var detta ett direkt hot.

På många håll organiserades protester. Banderoller sattes upp. Matcher bojkottades. Kurvor stod tomma och effekten av förändringarna blev tydlig. Italienska arenor blev i många fall lugnare. Men de blev också tystare.

Mäter man framgång i antal allvarliga våldsincidenter finns det tydliga förbättringar, mäter fotbollens kulturella intensitet är bilden mer komplicerad.

De stora italienska kurvorna hade varit några av de mest imponerande platserna i världsfotbollen. Efter förändringarna försvann mycket av den spontana kraften.

Inte överallt. Inte helt. Men tillräckligt för att många började tala om en förlorad epok.

En av de största förändringarna märktes på bortamatcherna som tidigare alltid varit en central del av ultrasidentiteten.

Hundratals eller tusentals personer reste tillsammans. Bussar fyllda med sånger. Tåg genom hela landet. En känsla av att klubben följde med överallt.

Efter 2007 blev dessa resor betydligt mer reglerade. Vissa matcher förbjöds för bortasupportrar. Andra begränsades. Organisationen blev mer formell.

Det som tidigare hade varit en spontan rörelse blev något som behövde godkännas.

Nästan allt som hände efter 2007 måste förstås genom Racitis död. Inte för att han var orsaken till förändringarna utan för att hans död blev punkten där Italien bestämde sig för att inte längre acceptera den gamla modellen.

Men varje revolution har konsekvenser. Den italienska staten vann kampen om kontrollen. Men den italienska fotbollen förlorade också något av det som gjorde den speciell.

Samtidigt måste man alltid se saker kopplat till tid och epok. Över åren efter 2007 började en ny generation växa fram. Yngre supportrar som aldrig upplevt den gamla eran.

För dem var övervakning, personliga biljetter och hårdare regler inte en förändring.

Det var verkligheten och såg inte det som förlorats då de aldrig upplevt det.

De såg snarare en fotboll som fortfarande kunde vara passionerad utan samma nivå av rädsla och kanske är det där den mest komplicerade delen av arvet finns. För två saker kan vara sanna samtidigt.

Nästan tjugo år efter Catania-Palermo ser den italienska fotbollen annorlunda ut.

Den som kliver in på en Serie A-arena idag möter inte samma värld som fanns före 2007.

Matchdagen är mer reglerad. Biljettsystemen är mer kontrollerade. Övervakningen är mer omfattande.

Den typ av kaotiska scener som länge förknippades med italienska matcher är betydligt ovanligare.

Det våld som präglade delar av italiensk fotboll före Raciti var ofta kopplat till stora grupper som möttes i direkta konfrontationer.

Tusentals personer. Organiserade grupper. Öppen kamp mellan rivaliserande läger.

Efter 2007 blev sådana situationer mycket svårare att genomföra men konflikterna försvann inte helt utan förändrades som de över hela Europa också gjort.

I stället för stora spontana sammanstötningar handlar problemen idag oftare om mindre grupper, lokala konflikter, politiska motsättningar eller konflikter mellan ultras och klubbledning.

Ultraskulturen dog inte. Den anpassade sig.

Ultrasrörelsen i Italien är fortfarande en av de mest inflytelserika supporterkulturerna i världen.

Kurvorna finns kvar. Sångerna finns kvar. Banderollerna finns kvar. Den visuella identiteten finns kvar.

Men relationen till omvärlden har förändrats. Den moderna italienska ultrasgruppen verkar i en mer reglerad miljö. Den kan inte längre röra sig med samma frihet som tidigare.

Det skiljer sig såklart mycket stad till stad, derby till derby och i vilken nivå av seriesystemet du befinner dig i men skillnaden är stor och regleringen kring, främst, bortaresandet är enorm.

Den italienska fotbollen före 2007 var ofta kaotisk men den var också unik.

Det fanns en intensitet kring matchdagen som få andra länder kunde jämföra sig med. En bortamatch kunde kännas som en resa in i en annan värld. En kurva kunde förändra hela atmosfären på en arena.

En derbykväll var en händelse för en hel stad vilket det fortfarande är men på ett annat sätt. Ett mer reglerat och kontrollerat sätt. Ett tråkigare sätt.

Italiensk fotboll hade som sagt många andra problem under den här perioden.

Arenorna var gamla. Investeringarna släpade efter. Publiksiffrorna hade börjat falla.

När restriktioner och säkerhetskrav sedan gjorde det svårare för vissa supportrar att närvara förstärktes problemet.

Italien hade skapat säkrare arenor. Men man hade ännu inte lyckats skapa moderna arenor som kunde erbjuda en ny typ av upplevelse.

Man hade löst ett gammalt problem utan att lösa fotbollens framtida utmaningar.

För yngre italienska supportrar är Racitis död ofta historia. De var barn eller inte ens födda när det hände. De känner inte samma personliga koppling till tiden före.

Men händelsen finns fortfarande kvar i fotbollens DNA. Den finns i reglerna. I säkerhetssystemen. I sättet matcher planeras. I relationen mellan klubb och supporter.

Varje gång en högriskmatch begränsas. Varje gång en bortasektion stängs.

Varje gång en supportergrupp protesterar mot kontrollsystemen, då finns spåren av 2007 där.

För Catania har Racitis död en särskild betydelse. Klubben och staden kommer alltid att vara förknippade med den kvällen vilket är en tung del av identiteten men också en del som klubben under många år försökt hantera.

Catania–Palermo skulle alltid vara ett derby. Men det skulle aldrig kunna vara bara ett derby igen.

Varje möte mellan lagen bär på minnet av det som hände.

Filippo Raciti blev mer än ett namn

Efter stora tragedier finns alltid en risk att människan bakom händelsen försvinner, att namnet blir en symbol och att personen glöms bort men i fallet Filippo Raciti har just människan varit central.

Han var inte en abstrakt figur i en debatt om säkerhet, han var en polisman som gick till sitt arbete.

En pappa. En make. En kollega.

En person vars liv förändrades till en nationell symbol genom en händelse han aldrig själv hade kunnat påverka.

Det är också därför hans namn fortfarande väcker sådan tyngd.