Epilogo

15 tränare fick se sig om efter nya uppdrag denna säsong av Serie B och efter avslutningen så har ytterligare sju fått gå eller lämnat.

Ofattbara siffror egentligen men ganska så vanligt sett till hur det kan se ut i de här ligorna och faktiskt inte ens i närheten av hur det såg ut 2022/23 då 23 tränare fick gå under säsong eller rekordåret 2011/12 då hela 28 tränare blev tvungna att lämna sina uppdrag varav 8 från Zamparinis Palermo under den era och i det lag som kommit att definiera calcions tränarcirkus mer än något annat. 49 tränare avverkades under hans tid på Sicilien mellan 2002 och 2018 vilket väl måste vara oslagbart sett till världsfotbollen både innan och efter.

Sampdoria startade säsongen 2024/25 under Andrea Pirlo för att redan efter två månader och uteblivna resultat fortsätta med Andrea Sottil som i sin tur bara fick tre månader på jobbet innan han ersattes av Leonardo Semplici. Semplici fick se sig sparkad efter fem månader och ersattes då av Alberico Evani och Attilio Lombardo som efter ett räddat kontrakt via kvalbragden mot Salernitana även de fick se sig sparkade.

Denna säsong startade med Massimo Donati som enligt ledningen var välscoutad och precis den profil man eftersökt och ville åt. 9 matcher under två månader ungefär, blev det innan han ersattes av duon Angelo Gregucci och Salvatore Foti som såg ut som två frågetecken under hela sin tid i klubben och då varken licens fanns för Foti eller resultat för laget var tillfredställande så var det också ganska uppenbart och efterlängtat att deras tid även den tog slut i mars och att de då än en gång ersattes av Lombardo.

Lombardo som nu alltså en andra gång på två år räddat klubben från undergång och degradering till Serie C och med det, en överhängande risk för konkurs och omstart ännu längre ner i systemen, har fått veta att jobbet inte är hans fortsatt och att process, systematik och välscoutad tränare skall rekryteras.

Men det är en sak att tala och en annan att agera och det klubbledning de senaste veckorna sysslat med är i exakt samma mönster som tidigare.

En rad profiler och namn har ryktats och också varit nära. Davide Possazini och Fabio Pecchia som båda var nära och som båda också faktiskt hade kunnat omhänderta uppgiften väl, föll båda samman då Sampdoria vägrade låta dem ta med sin egen stab då det skulle kosta allt för mycket. Aquilani och Abate ryktades det tidigt om men det var såklart alltid mer dröm än verklighet sett till vart dessa båda till slut landade och Luca Gotti såväl som Ryan Mason vet jag inte om jag ens orkar kommentera.

Att det följs en process är bevisligen inget annat än ord. Det som syns är återigen desperation och när jag igår kväll nåddes av informationen om att de senaste ryktenas man Bernardo Corradi ska ha skrivit på ett avtal över två säsonger som tränare i Sampdoria så är det precis det som också inte bara syns utan också signaleras ut. Återigen lägger man allt på en helt oerfaren tränare av ekonomiska skäl. Finansiella beslut som är så instinktiva och rädda att man undrar hur beslutsfattande personer ens lyckas knyta sina egna skor varje morgon.

Corradi har en lång erfarenhet av att träna de italienska ungdomslandslagen, från U16 upp till U20 och har en bevisat stark erfarenhet och kompetens inom spelarutveckling och ungdomslagen. Där har han gjort ett väldigt bra arbete.

Den erfarenhet han har från seniorverksamhet är den han under den senaste säsongen fått som assistent till Allegri i Milan och som del av den staben. Alltså inte mycket.

Det kan såklart bli bra, vi har sett det förr hur unga tränare lyckas etablera spel och motivera spelare och lag men sett till historik så är såklart ändå inte oddsen de bästa och vi vet samtidigt hur otroligt svår den här serien är. Det krävs ofta en Mister som gjort resan till Serie A både en eller två gånger för att det ska kunna lyfta ordentligt och omhändertar Sampdoria inte mercaton väl så är det mycket möjligt att Corradi blir den första av den helt säkert långa lista tränare som även nästa år kommer att få gå för att ersättas av någon annan som i sin tur ersätts av Lombardo i vår. För att vara en ledning som inte vill betala för mycket initialt så är man duktiga på att bygga lönekostnader över tid. Utan tvekan.

Nya protester i Genua sker löpande och även om nu en ny sportchef i Americo Branco samt då av allt vad det verkar en ny tränare i Corradi är klara så är det fortsatt ett enormt missnöje i supporterled. Storsamling ikväll vid Bogliasco för att ställa klubb och ledning mot väggen än en gång.

“ A sporting director and a coach of international standing will arrive at Sampdoria“ var löftet senast de möttes öga mot öga för någon månad sedan, läktarna och Walker, och det blev väl som det blev med de orden. En sportchef med erfarenhet från holländska Fortuna Sittard samt en tränare helt utan erfarenhet av att leda ett seniorlag eller ett lag i liga ska nu ta tag i en trupp där 17 av 30 kontrakt går ut den sista juni, bygga trupp och utveckla spel.

Det händer såklart mycket kring tränarposten i många av klubbarna och det ska främst bli spännande att se hur Andrea Mancini till slut väljer att göra med Ashley Cole i Cesena. Ägarna trycker på för en förlängning men Mancini, som är en smart och kompetent man, vill annat.

Status quo i de norra delarna av Italien alltså samtidigt som tiden verkligen flyger iväg. Så otroligt mycket sker på så många håll samtidigt och den säsong som vi alldeles nyss stod mitt uppe i, känns helt plötsligt avlägsen. Men jag tänkte att jag skulle sammanfatta den något ändå, innan det blir allt för sent.

Vi har fått se Venezia, Frosinone och Monza lämna tillsammans med Spezia, Reggiana, Pescara och Bari och vi kommer nästa säsong att åter få följa ett Serie B som inkluderar Hellas, Pisa och Cremonese såväl som den väldigt spännande kvartetten Vicenza, Benevento, Arezzo och Ascoli. Vi har fått se ett Palermo som än en gång inte orkade ända fram och vi har fått se ett havererat Spezia, drömmar och tänt hopp i Pescara och en fullständigt katastrofal säsong i Bari. Detta och mycket, mycket mer fick vi se både på och utanför fotbollsplanen.

Säsongens spelare

Det är såklart svårt att komma från hur viktig Andrea Adorante varit denna säsong och vi har fått se ett väldigt vackert genombrott på en högre nivå än vad många kanske inte gissade att han hade i sig. 15 mål i Juve Stabia förra säsongen följdes upp av 17 i år och 26-åringen från Parma inte bara lyckades med den svåra uppgiften att ersätta Joel Pohjanpalo utan ledde också sitt Venezia till avancemang och Serie A där han hittills i karriären bara spelat 9 minuter, då för sitt hemstads lag i matchen mot Bologna den 28:e september 2019.

Sedan dess handlade det om Serie C och B, Triestina, Messina och till slut Juve Stabia där det lossnade rejält förra säsongen vilket fick sin belöning av ett Venezia som behövde ersätta sin finske striker.

En väldigt fin resa och en otrolig säsong. Andrea Adorante, säsongens spelare utan tvekan.

Säsongens tränare

Om det var ett självklart val kring säsongens spelare så var det kring tränarposten betydligt svårare. Det var väldigt många som stod för starka prestationer över lång tid både sett till hur de formade sina lag men också vilka resultat som löpande genererades sett till förutsättningar.

Det är såklart svårt att komma från Giovanni Stroppa och hans Venezia som över hela säsongen varit det självklart bästa och jämnaste laget och laget att slå. 4 förluster på 38 matcher. 77 mål gjorda, 31 mål insläppta vilket är bäst av samtliga lag.

Det är lika svårt att komma från hur Ignazio Abate tog över Juve Stabia från Pagliuca och med seriens näst lägsta spelarbudget och med det kaos som omgivit klubben hela säsongen ändå lyckades ta laget till sitt andra raka playoff och för andra året i rad gå till semifinal och också i år utmana Monza på riktigt över två matcher vilket är otroligt imponerande.

Alberto Aquilani såklart. Som tog sitt Catanzaro till sina drömmars perrong och som var så nära att lyckas nå Serie A och där ett oavgjort resultat mot Monza var det enda som stod i vägen. Aquilani lyckades formera ett spel som var vackert och kraftfullt och som överraskade de flesta. Även de med en av seriens lägsta budgetar. Med elden i Pietro Iemmello och ungdomlig briljans i Mattia Liberali så lyckades han svetsa samman en grupp med en tydlig riktning och mål. Ett lag som levde och dog för sina medspelare, för sin stad, sina läktare och framför allt för sin Mister.

Makalösa säsonger av dem alla men för min del är det ändå i Frosinones Massimiliano “Max” Alvini jag landar.

Frosinone som åkte ur Serie A säsongen 2023/24 var så nära att förra säsongen få kvala till Serie C men där de räddades kvar enbart av att Brescia då gick i konkurs och uteslöts. Ett lag i spillror togs över av Alvini som året innan kom allra sist i serien med Cosenza i en säsong där han fick sparken, återanställdes och fick sparken igen.

Åren innan sparkad av både Spezia såväl som Cremonese. Så vem kunde egentligen anat detta. Ett fullständigt makalöst Frosinone som bara förlorade 3 matcher, båda möten med Venezia och bortamatchen mot Monza. 3 förluster på 38 matcher är bäst av samtliga lag och 76 mål gjorda slås bara av vinnande Venezia. Den resa Frosinone och Alvini gjorde denna säsong gör honom till årets tränare även om konkurrensen varit väldigt stark.

Säsongens lag

Det vore väldigt tråkigt att prata Venezia eller Frosinone här även om de över 38 omgångar var relativt överlägsna oavsett hur mycket Monza var med och Palermo utmanade. Det handlar såklart om Catanzaro denna säsong.

Serien sjunde lägsta spelarbudget tog sig an säsongen och playoff med hjärtat bultande utanpå tröjan och beredda att dö för sin stad och för sitt mål.

En makalöst vacker resa att följa som brann så hårt och tydligt under de sista avgörande matcherna. Tårarna som rann på läktare, spelare och Aquilani efter vinsten mot Monza i allra sista matchen när man heroiskt hämtade upp ett tvåmålsunderläge till ett kryss men då det inte räckte, de tårarna kommer att följa med länge. Makalöst vackra bilder. Makalös säsong.

Säsongens hemvändare

Det finns ju bara en egentligen. Lorenzo Insigne.

Resan med Pescara var makalös att följa. Ett avgrundsdjupt mörker där Serie C redan var klart byttes till hopp och drömmar om att göra något som ingen verkligen trodde vara möjligt. En grupp individer blev en grupp, ett lag fick sin ledare. Älskade Antonio Di Nardo fick den passningsfot han förtjänat så länge.

Det räckte till slut inte ända fram även om det i sista omgången fortfarande var öppet men det återkomsten av Insigne till Pescara tände där och då och de veckor vi fick leva i resan och drömmarna, var inget annat än magiska.

Säsongens kaos

Väldigt många skulle ha mycket att säga kring den här kategorin såklart. Sampdoria som prenumererat på idiotiska beslut och katastrofala insatser. Bari som under De Laurentiis fallit rakt ner i mörkret. Reggiana med sina kravaller, Pescara med sina. Spezia som efter en förlorad playoff-final behöll laget och tränaren men ändå slutade allra, allra sist.

Men ändå. Inget slår Juve Stabia denna säsong.

Tvångsövertagna av stat, domstol och anti maffia-åklagare i oktober månad. Sålda till amerikanska Solmate i januari. Lämnade för vinden med räkningarna två veckor senare. Sålda till Frencesco Agnello för en euro i april. Domstol som synade varje steg. En Agnello som inte trivdes i det. En Agnello som inte ville betala räkningar han heller och till slut en ny försäljning under översyn av anti maffia-åklagare och polis, domstol och stat. Alberto Guerri ny ägare, tredje för året. Sportchef och konstant Matteo Lovisa som varit arkitekten till Südtirol och tränare Abate till Torino.

En händelserik säsong minst sagt och en bragd att de under dessa förutsättningar samt seriens näst lägsta budget lyckats så otroligt bra sportsligt ännu en säsong. Semifinal i playoff två år i rad efter returen till Serie B.

Säsongens unga spelare

22-årige Issa Doumbia, en fysisk, stark och imponerande spelare box-till-box samt väldigt bra i omställningspelet har varit en av säsongens bästa spelare och väldigt viktig i ett ligavinnande Venezia belönades nyligen med ett större kontrakt i Lissabon och Sporting. Väldigt tråkigt att han lämnar Italien men samtidigt bra för unga italienska spelare att utvecklas i miljöer som den portugisiska.

Cesenas Tommaso Berti är en av mina största favoriter, en spelare som gjort det otroligt bra i ett lag med stora utmaningar. 22 år gammal men redan en viktig kugge i det offensiva mittfältet i Cesena.

Mattia Liberali är dock favoriten framför alla andra. En otroligt begåvad spelare. Väldigt utvecklad spelförståelse, dribblingsförmåga och kreativitet. En spelare som fortsatt behöver kontinuerlig speltid och ansvar för att fortsätta växa även om han redan vid 19 års ålder är väldigt långt framme i utvecklingen. Juventus, Sassuolo och Parma ryktas det om inför nästa säsong för Liberali som ursprungligen kommer från Milans akademi men då Milan har en 50% återköpsklausul på eventuellt bud från köpande klubb så kan det mycket väl bli så att han återvänder dit eller stannar kvar en säsong till även om tappet av Aquilani blir tungt för honom då det var en stark och viktig relation dem sinsemellan.

Vid sidan av denna trio så var förhoppningarna stora kring Alphadjo Cissè som köptes av Milan men som lånades tillbaka till Catanzaro för speltid och utveckling men tyvärr åkte 19-åringen på en rejäl skada tidigt i våras och fick med det stå över resten av säsongen. Kommer att bli fin att följa framåt, i Milan eller Catanzaro precis som Napolis Emanuele Rao som spelade säsongen i ett dysfunktionellt Bari men där gjorde det väldigt, väldigt bra, 20 år gammal.

Fullt av talang och spelare att hålla ögat på nästa säsong.

Säsongens bomber

Di Nardo med 14 mål och den vår han stod för tillsammans med Insigne är såklart mitt hjärtas val. Adorante med 17 mål en väldigt vacker resa och där har vi säsongens spelare i sin helhet men den här kategorins överlägsna val kan inte vara annat än Joel Pohjanpalo.

Den finske magikern som inför säsongen lämnade sitt Venezia för ett storsatsande Palermo är sinnebilden av en Bomber di Categoria. Han är född till att spela i Serie B. Säsong efter säsong, mål efter mål och denna säsong som 31-åring stod han för 24 mål och 7 assist. Makalösa siffror och personligt rekord.

Jag verkligen älskar att se honom spela fotboll och hur mycket han har hamnat rätt i den här serien, den här nivån och i det här landet. Älskade Joel.